Det har varit mycket prat om förhållanden nu på sistone. Folk blir nykära hit och dit eller tar sitt förhållande till nästa steg. Mina singelvänner börjar ta slut. För en månad sen skulle jag bli skitless på allt och bara vilja ligga med allt som rörde sig eller stod still för länge. Jag vet inte om jag har blivit van men jag har inge sånt behov längre. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar någon att vakna bredvid och bara vara med. Men för att vara ärlig så har jag inte haft ett riktigt bra förhållande heller. Jag har aldrig varit med någon som verkligen förstår mig och som jag kan ha haft som stöttepelare. Jag har endast varit stöttepelare åt några jävla veklingar. Man får hata sina ex, det är det de är till för. Nä jag har verkligen bara tagit hand om och lärt mig förstå dem. Och ingen god gärning går ostraffat.

Måste ta ett nytt stycke där jag ska klaga lite. Av de två personer jag har varit ihop med har jag inte fått något riktigt bra intryck av ett förhållande. Jag har totalmissat det där med att umgås. Idag, efter lite förhållandesnack med några flickor som vet vad de talar om, fick jag uppenbarelsen ”shit man kan ju ta en fika också”. Ett förhållande handlar tydligen mer om sex och svartsjuka. Man ska tydligen inte stänga in sig på ett rum och endast pratar om hur mycket man tycker om varandra. Sen hörde jag något rykte om att man kan gå på fest eller umgås med andra människor utan att någon börjar grina. Det är det sistnämnda som jag har väldigt svårt att tro på.

Jag vill tro att jag har varit spontan och gått på bio när Hon känt sig nere eller bara tagit en promenad istället för att ligga i sängen och tjocka. Nog fan har jag väl gjort det men jag missa den jävla simpla detaljen att ta en fika! Hur simpelt som helst ju! ”Nu har vi tråkigt, jamen då går vi och fikar!” Fan, när jag tänker tillbaka så gjorde vi ju det. Visserligen var inte något av mina förhållanden några som skulle hålla. Tack och lov.

Ne fan förhållanden är jävligt komplicerade. Det gäller inte bara att hitta en som tycker om en. Man måste tycka om tillbaka, man måste få kontakt med familjen (vilket jag är kass på!), man måste kunna prata, förstå varandra, ha samma humor, bli less och förlåta. Man måste sakna personen, acceptera personen, bli accepterad, klara av den andres kompisar och det absolut viktigaste är att man måste klicka. Man måste känna det där klicket som hörs jävligt tydligt då man efter ett bråk kommer på ”vad i helvete blev jag så sur över?”. Jag har känt något liknande. Det var inte ett klick för jag kämpade aldrig för att ha kvar Henne. Det kanske var en knäpp? För nog fan har jag känt kärlek. Nog fan har jag bara tittat på Henne och tänkt det där jävla Ä-ordet som är så otroligt viktigt trotts att det endast är två stavelser. Och det är det där knäppet som har berättat att jag älskar Henne mest efter ett bråk. Trotts att älska tydligen är ett starkt ord så vill jag använda det.

Äh! Det kanske inte var älska. Det kanske bara var att jag träffat en flicka som tyckte om mig speciellt mycket och eftersom det är så sällsynt och träffa en sådan människa så ville jag ha kvar Henne. Själviskt, javisst men tro det eller ej så är man ju bara människa. Det är den där mänskliga flockdjursinstinkten som säger att man inte ska vara ensam. Det är just den instinkten som har försvunnit under denna månad. Det var denna tråd jag ville komma in på i början av texten men jag älskar sidospår.

Jag är nöjd med mitt singelliv! Jag är, och kommer aldrig att vara, någon Barney som har one-night-stand natt efter natt! Även om man ibland vill vara den killen så är det inte jag. Jag vet att jag kommer att träffa någon underbar flicka som jag aldrig vill släppa men till dess tänker jag inte leta som någon jävla narr. Jag tror inte på ödet men jag tror att det finns någon för alla.

Vad jag menar som är bra med mitt singelliv är att jag slipper allt vad förhållanden innebär. Visserligen har jag nu fått en annan bild på förhållanden men det handlar ändå så mycket om att bry sig om en speciell person. Förväntningar och besvikelser och bråk. Visst fan är det underbart mysigt med det där puttinuttiga myset som gör att man försover sig med flit och är uppe alldeles för sent på kvällarna. Det är underbart! Men jag hatar det. Det går inte ihop. Vad som gjorde mig allergisk mot gull var att jag har varit en sån person som älskat att gullat och gjort det med hela mitt hjärta.

Jag var ihop med en flicka som jag verkligen älskade! Min tidigare insikt på förhållanden bestod av bråk och pinsamma missförstånd. Men här träffade jag en flicka som jag verkligen kunde ligga bredvid hela natten och bara prata eller fan bara titta på henne! Fy fan vad jag litade på den flickan, och redan då hade jag svårt att lita på folk. Hon var också så där puttinuttig och gullig men det finaste hon någonsin gjort vara att skriva en dikt till mig. Hon hade jättesvårt att kalla mig pojkvän och gjorde det inte gärna men i denna dikt avslutade hon med meningen ”min älskade pojkvän”. Visst fan låter det töntigt men det var det finaste jag någonsin läst. Att hon, i sitt stressade liv, hade suttit sig ner och ansträngt sig (verkligen ansträngt sig) att skriva en sån där fin dikt i det enda syfte att göra mig glad. Att visa hur mycket hon älskade mig! Tre dagar senare var hon otrogen…

   Hon sa att hon bara hånglade med en kille, två dagar i rad, men jag kände den flickan jävligt väl och mina gissningar sa att hon hade legat med tjockisen. Plus att jag var dum nog att kolla hennes sms när hon var på toa… Som sagt, bara människa.

Där förstördes min syn på förhållanden. Och min stolthet dog när jag blev ihop med henne igen.

Men jag säger att man aldrig ska ångra något som har lett till någon form av lycka. Fan man ska aldrig ångra något, punkt! ”Man lär sig av sina misstag, man känner igen dem när man gör dem igen”.

Jag vet att om jag skulle hamna i ett förhållande nu skulle jag inte klara av det puttinuttiga. Jag skulle inte klara av att höra ”jag älskar dig” och jag skulle ha jävligt svårt att yttra orden själv! Men dit måste man komma i ett förhållande! Det är därför det är skönt att slippa ett förhållande. Jag kommer säkert att ändra mig då jag till slut hamnar i skiten igen, men vafan! Det är då och nu är nu.

Då är jag Thomas, den perfekta pojkvännen men nu är jag jävligt nöjd med Thomas, den optimistiska realisten.

Tänk att jag aldrig har berättat den här historien (så här detaljerat i alla fall) och nu lägger jag ut den på nätet. Inte för att någon läser den här skiten men ändå. Finns en ironi. Jag är inte den som pratar mycket om mig själv men jag vill ändå bli hörd. Därför lägger jag ut detta där alla kan läsa så jag kan låtsas att mina historier fascinerar någon i alla fall.

Idag känner jag för att avsluta med något fint:

Jag har en tröja som jag köpte för jag verkligen fastnade för texten. Jag kan den inte utantill men den beskriver min optimism så otroligt bra. Den säger ”what goes up must come down” och refererar till att om man kastar upp en sten i luften så spelar det ingen roll hur högt upp den flyger, så kommer den ändå att falla. Texten avslutar med ett exempel att om man planterar ett frö så kommer det att växa sig stort och mycket starkar än en sten.

”What goes down must come up”

Vad är perfektion? Hur ser något ut när det är perfekt? Hur kan något vara helt perfekt och felfritt?

Jag kollade på min tatuering idag och märkte att ena ögat var ojämt. Det var osymmetriskt jämfört med det andra ögat och det såg inte så snyggt ut. Men det har lite charm i sig. Detta säger jag dels för att jag tycker så och dels för att jag måste kunna leva med ett ojämt öga på min arm livet ut. För var är perfekt? Hur kan något vara snyggt om det är perfekt? Är inte perfekt Gud?

Jag tror att perfektion är något som vi vill men aldrig kan uppnå. Som lycka. Lycka är ett ord som definierar glädje, salighet… Lycka är något väldigt vackert som är svårt att nå upp till. Eller nä förresten. Nog fan kan man känna lycka! Men perfekt lycka däremot! Det är en annan sak.  För då man känner något perfekt hur kan man då leva vidare med ett halvdant liv.

Perfekt är ett ord vi använder men inget vi kan känna. Som död. Visst man kan känna kroppen dö då organen slutar fungera och så men man kan inte känna känslan då man är död. Du kan inte uppleva döden på samma sätt man inte kan uppleva perfektion. Där har vi en bättre liknelse. Där har vi också en motpol. Eller är det en motpol? Eller är man perfekt när man är död? Då kan man absolut inte göra något fel i alla fall. Nej fy vad emo-deprimerande det blev nu!

Min poäng är att perfektion är inget man kan uppleva utan endast sträva efter. Det är som att leva utan vilja. En maskin utan funktion. Vem var det som sa det? ”Det finns två tragedier i livet, den ena är att inte få det man önskar sig och den andra är att få det”. Oscar Wilde var det. Jag tror att det andra tragedin som är den värsta. Vad gör man utan ett mål.

Så där har jag min förklaring ifall någon kommenterar att min tatuering inte är perfekt!

Inget kan vara perfekt.

Nu är det gjort alltså!

Tatuerad för livet. Nu har jag bläck i mitt skinn som visar ett mönster på min hud. Ett mönster av svarta linjer som aldrig kommer att gå bort.

Om jag inte ångrar mig  och har pengar och tar bort det med laser…

Men det har jag tänkt undvika. Nu har jag faktiskt nått en milstolpe i mitt liv. Ett mål är uppnått. Undrar hur många som är kvar? Vilket som är jag otroligt nöjd och glad och STOLT! Nu är det verkligen på riktigt. Nu är jag faktiskt, enligt lag, vuxen. Jag är straffmyndig, underhållsskyldig, mogen på papper. Nu är nästa milstolpe egen lägenhet. Att flytta. Fatta vad vuxen jag kommer att vara då!

Nej nu är verkligen allt som väntar mig ansvar och räkningar och att verkligen ta tag i livet. Nu gäller det att verkligen ta ansvar för mina handlingar. Jag har länge vetat detta och försökt hålla mig till det, även när jag varit riktigt liten, men jag har alltid haft ett skyddsnät att falla tillbaka på om jag inte velat eller orkat. Nu börjar livet. Eller ja inte än egentligen. När jag, av vana, inte kallar mitt barndomshem för ”hem” så är jag vuxen på riktigt. Det är lite läskigt. Tänk att om ett år så bor jag inte hos mina föräldrar. Om ett år bor jag i en lägenhet som jag betalar själv. Om ett år gör jag säkert något jag nu inte kan tänka mig. Eller visserligen. För ett år sen visste jag att jag skulle vara tatuerad nu. För ett år sen visste jag att jag skulle ha vart i Budapest med syrran för några veckor sen. För ett år sedan visste jag att om ett år kommer jag vänta på att ta studenten. Fast jag hade nog räknat med ett jobb…

Anyways! Jag är glad. Ett mål är uppnått och det blev bättre än jag trodde. Jag ritade en egen tatuering när jag egentligen ville lägga ansvaret på någon annan. Nu gjorde jag ett helt eget val och valde exakt vad som skulle ristas in i min kropp väl medveten om konsekvenserna. En tatuering är ingen leksak (även om jag är som ett barn som leker med sina nya presenter man fick igår på julafton), det är ingenting man får bli less på. Det får inte vara roligt i en vecka och sen kan man glömma bort det. En tatuering är ett livsbeslutande val. Speciellt för mig som riskerar otroligt mycket för min skådespelarkarriär då jag nu har dödat många scener där jag ska använda linne eller ingen tröja alls. Visst har jag tänkt på att sminka över tatueringen på additions och föreställningar men jag vet ärligt talat inte hur det ser ut. Det var en risk och en chansning.

Det var ett skämt.

Att berätta ett skämt är en risk och en chansning. En chans att någon skrattar och man blir uppskattad med en risk att känna sig utanför om ingen skrattar då du tror att ingen uppskattar dig.  

Mig uppskattar alla i alla fall. True story! Jag menar hey! Jag har en tatuering

Cats har en otroligt bra låt som heter Memories. Det kan nog vara världens finaste låt i världen. Låten sjungs av en katt som är utstött för att hon är så ful och gammal. En katt försöker att gå fram och ta i henne men blir tillbaka dragen av en annan. Hon sjunger om minnen från den gamla goda tiden då hon var lycklig. Att låta minnena leva igen. Hon vill leva i sitt minne. Jag känner lite tvärtom.

Jag kom på här om dagen att jag har förträngt mestadels av min högstadietid. Den var hemsk! Jag säger inte att jag hade det hemskast i världen men nog fan mådde jag dåligt varenda dag. Mina minnen kom tillbaka när jag var på en högstadieskola för att hålla i en klass i en lektion. Då märkte jag att högstadiet inte bara var jobbigt för mig. Det är bara jobbigt. Ärlighet är ett ord man bara hör på film och känslor var ett tecken på svaghet. Ungarna blev förolämpade om och om igen och de vägrade visa att de tog åt sig. Och de som förolämpade skrattade eller log hånfullt. Och det värsta var att de som blivit förolämpade gjorde samma sak mot någon annan.

Behandla andra som du själv blir behandlad.

Det är just det där flinet eller skrattet som tar på en. Det är inte att man vill förneka någon annan lycka utan det handlar om att man inte vara en underhållning. Jag vill inte vara ett avsnitt av Americas Funniest Videos där man skrattar åt andras olycka. Jag vill vara en person. Inte vilken person som helst heller utan jag vill vara mig själv och bestämma när jag ska vara rolig. Är det för mycket begärt?

Visserligen må jag ha förträngt det mesta av min jobbiga del av mitt liv men det är ändå den delen som har gjort mig till den jag är. Jag har blivit stark. Eller starkare i alla fall. Jag har lärt mig förstå hur människor fungerar. För tro det eller ej men jag var vän med de som skrattade åt mig. Jag fick ta del av deras drömmar när de berättade vad de vill med sina liv. De litade på mig och tackade mig med skratt. Men där lärde jag mig när folk ljuger, när folk tar på sig en mask. Jag lärde även känna mig själv och skillnaden mellan mitt ansikte och min mask. För nog fan hade jag en mask. Många masker. Hade den likgiltiga masken, den arga masken då det var nog, den glada masken som inte var så hållbar i längden. Och värst av allt hade jag även den skrattande masken. Så jag fick lära mig varför man skrattar och hur man ska undvika konstant skratt. För man kunde aldrig undvika skratt helt, ett tag kanske men inte länge.

Livet utan en mask existerade inte. Jag råkade ha sönder min mask en dag och den dagen kommer jag aldrig glömma hur jag än försöker. Det var då jag lärde mig se skillnaden. Då fick jag se mitt ansikte. Då var jag medveten om hur jag tog på min mask varje morgon och hur jag tog av den när jag var ensam. Då erkände för folk om min mask. Men den gången då min mask gick sönder var hemsk. Har aldrig känt mig så patetisk, så sårbar så lättåtkomlig. Skrattarna fick ju se mitt ansikte! De fick veta vem jag var!

Men det var nog lika bra för annars skulle jag nog vara som dem idag. Jag kanske inte skulle få av min mask.

Misstag gör vi allihopa. Men vad är ett misstag? Jag har märkt att jag har är otroligt bra på att göra bort mig. Och med det menar jag att det finns tillfällen då jag verkligen beter mig som en idiot. Verkligen… Men nu för tiden får jag bara en eller två dagar av lite ångest. Så fort jag tänker ”asså vafan gjorde jag egentligen?” så viftar jag bara bort den tanken och tänker att det är ingenting jag kan göra åt saken. Och det är ju sant. Men nästa gång jag är lite tokig så har jag ju mitt bagage med idiotiska saker som borde säga ”nej Thomas, fy! Tänk på vad som hände sist.” Så jag undrar om jag är så bra på att förneka så jag faktiskt glömmer eller om jag bara är en född idiot?

Nej egentligen ska jag sluta hacka på mig själv! Jag tror jag älskar mig för mycket för att bli självdestruktiv. Jag läste en jättefin facebookbeskrivning som löd ”ångra inget som har fått dig att le.” Och vem fan ler mer än en idiot? Säger tur att jag har bra vänner som faktiskt orkar med min idioti. Jag har ju inte sårat någon direkt, bara skämt ut mig lite. Oj vad jobbigt det var att skriva om det. Ha! Som sagt, tur att man har vänner. Man förtjänar att bli retad ett tag, I would have done the same. Men faktiskt. Hellre att ens vänner säger det direkt till en att man vart en idiot istället för att prata om det bakom ryggen på en. Det blir helt plötsligt mer sant om man pratar bakom ryggen på någon. Nu fick jag ett ämne att skriva om!

Varför tror vi mindre på förolämpningar som vi får kastade i ansiktet istället för de folk inte säger till oss. Ett exempel: om någon som jag inte riktigt tycker om frågar mig vad jag tycker om honom/henne och jag faktiskt svarar ärligt så är oddsen att svaret bara skrattas bort. Om denna person istället fick höra att jag säger samma ska till en vän så skulle det tas mycket hårdare. Är det för att vi är rädda för ärlighet eller? Jag personligen skulle bli mycket besviken om jag hör ”han var så jävla jobbig” istället för ”fan vad du var jobbig.” Samma innebörd men sagt till olika personer. Nej, ärlighet uppskattas. Vad det än är. Då vet man i alla fall vart man har sina vänner. Jag tror faktiskt att alla uppskattar ärlighet. Men man är lite rädd för det. Det är ju bara nära vänner som kan vara helt ärliga mot varandra. Mer ärlig än vad folk brukar vara i förhållanden.

Misstag gör en ärlig. Att erkänna att man har gjort ett misstag är att vara ärlig mot sig själv. Betyder det att om man förnekar sitt misstag att man är oärlig. Mot sig själv till och med? Då är det illa. Man får väl helt enkelt leva med sina misstag.

Man lär sig av sina misstag säger man. Man känner igen dem när man gör dem igen.

Fighten mellan det goda och den onda är ett ämne som är ständigt återkommande och ständigt intressant. Det är intressant därför att det är som rymden: oändlig så vitt vi vet. Men vilka vinner? Det goda eller det onda? I filmer, sagor, spel, tidningar, serier, i allt påhittat så vinner alltid det goda. Eller i värsta fall så blir det goda martyr men det ser jag ändå som en vinst. Visst vi vet allihopa att sagor och filmer är påhittade men de är ju påhittade av människor som lever i den verkliga världen. Alltså måste det finnas någon sanning i det hela. Men min fråga är då om det goda verkligen vinner?

Jag vill ta ett förhållande som exempel. Tycker om att jämför livet med förhållanden då det är något vi alla kan känna igen oss i. Om inte från vårt eget liv så känner vi igen det från någon vän eller en film. Tycker om film… Anyway! Ett förhållande. Två personer. Två personer som har överöst varandra med kärlek under en lång period. Ord och fraser som verkar oändligt fina har yttrats: ”jag har aldrig mått så bra som när jag är med dig”, ”du är det finaste jag vet”, ”jag älskar dig”, ”jag vet inte vad jag skulle göra utan dig” osv. Detta är sant. Personerna säger detta med mer känsla än vad de kan åstadkomma. De kommer på nya fraser och ord för att uttrycka den kärlek de känner. På riktigt. Låt oss säga att de överöser varandra med dessa fina ord i ett år. Nej. Låt oss vara realistiska men ändå positiva. Ett halvår. Jag pratar alltså varje dag, kanske inte de första två månaderna, men månader med dessa kärleksord. Detta vill jag se som något gott. Man blir glad av att höra ”jag älskar dig” och man blir glad av att säga det och mena det. Ni fattar. Detta är gott. 

Efter detta kärleksfulla halvår säger en av personerna, eller båda, ”jag hatar dig, jag vill aldrig mer se dig”. Spelar ingen roll om meningen kommer ur ett alkoholpåverkat, ett morgonsurt, fan ett påtänd tillfälle. Det spelar ingen roll vilket humör personen som yttrar dessa ord är då. Poängen är att de två sekunder som det tar att säga denna fras kan rasera de sex månader av kärleksförklaringar. Detta vill jag se som något ont. Ingen vill höra ”jag hatar dig” och än mindre ”jag vill aldrig mer se dig”. Man blir ledsen, nedstämd och besviken. När dessa ord har yttrats förstörs en tillit. En tillit som har tagit ett halvår att bygga upp. Ibland kommer aldrig tilliten tillbaka.

Varför?

Varför väljer vi att tro på det onda istället för det goda? Jag tänkte om det handlar om upprepning. Om man hör ”jag älskar dig” för mycket så försvinner betydelsen kanske. Som om man åker en karusell för mycket så försvinner spänningen. Men mobbning då? Om en person får höra ”du är värdelös” femtio gånger per dag så blir meningen endast mer och mer sann för mobboffret. Varför försvinner inte betydelsen för det onda utan för det goda?

I Star Wars är det en klockren svart-och-vitt historia. Det finns the Dark Side och the Good Side. Jag tror inte ens att the Good Side ens blir kallat med namn men det viktiga är att man ser skillnaden. Skillnaden vilka som är goda och vilka som är onda. I en av dessa underbara filmer så ställs frågan om the Dark Side är starkare än the Good Side. Svaret på frågan är ”inte starkare, men lättare att använda”.

Är det lättare att vara ond? Det vill jag inte tro. Man har gjort undersökningar för att undersöka människan naturliga ondska där många personer har gått otroligt långt. Vi varje dag ser vi krig, rån, våldtäkter, mord, styckmord… Folk är onda. Men sen ser vi en tioåring som räddar sin äldre bror från att drunkna. Hur folk tar hand om varandra innan de alla ska dö. Vi ser rädda barnen, röda korset, Frälsningsarmén. Gahndi.

   Ser ni skillnaden? Jag kan vara specifik på den goda sidan medan den onda sidan blir kategoriserad. Det sker mer ondska än godhet. I första ögonkastet alltså. Jag kan satsa allt jag värdesätter på att det finns minst lika mycket godhet som ondska.

 Så är det lättare att vara ond? Nej. Men jag tror vi lättare tar åt oss av ondska.

Men fortfarande: varför? Varför tar vi lättare åt oss av ondska då vi vet vad som är bra?

Jag tänkte nyss på varför jag älskar teater. Det låter tönt men vafan, jag skriver det på en blogg. Hur som helst så har jag kommit fram till att mitt liv inte är spännande nog. Det händer aldrig något speciellt. Jag har en alldeles för normal vardag. Jag ska inte klaga, jag menar jag har de bästa kompisarna och är nöjd med mig själv och så men… Jag är inte direkt Spiderman. Hemsk jämförelse men jag har nyss kollat färdigt på hela tecknade serien av Spiderman och har väl blivit lite inspirerad. Att kolla på serien fick mig att tänka tillbaka på ”de gamla goda” tiderna då man var liten och överdrivet pigg på en lördag morgon. Då man fantiserade hejdlöst om att man var en superhjälte, eller superskurk. Jag fantiserade om att vara riktigt speciell.

Det är det som är det otroliga med teater. Där får man spela en karaktär som har en historia värd att berätta. En historia som är så gripande att folk väljer att sitta ner i lugn och ro och få historien berättad för sig. Publiken har inte fastnat med en egenkär pratglad person i bilen som tycker sig ha otroligt intressanta historier att berätta. Nej. Publiken har själv valt att ta sig tid och få höra, och se, en historia som jag berättar för dem. Jag blir en del av något viktigt. Den där stunden på scenen är den tid jag lever för, eftersom mitt liv aldrig kommer att lika intressant. Kanske det är för att den tiden på scenen är så kort jämfört med livet. Som den fina jämförelsen vi snackade om på vägen hem från Stockholm: får man ligga mycket så blir det mindre värt än om man får ligga mer sällan. Om livet vore intressant hela tiden skulle man tappa intresset.

Jag vill fortfarande tro att jag väntar på mitt liv. Innan jag blev arton väntade jag på att bli arton. I alla fall den sista månaden. Då skulle mina pengaproblem försvinna för jag skulle ha ett jobb. Jag skulle vara färdig med skolarbete och jag skulle ut på krogen och träffa en fin flicka på en gång. Tji fick jag. Istället märkte jag att ingenting fixar sig själv och att fulla flickor på krogen är absolut ingenting att ha. Inte för att jag har tagit mig tid att prata med någon. Jag är bara otroligt insvept i att döma folk efter första intrycket. En av mina sämre sidor skulle jag säga.

Hur som helst är jag fortfarande singel, har mycket att göra och alldeles för lite pengar. Jag väntar bara på att få spela teater. Jag väntar på att bra saker ska hända mig utan att jag gör ett skit. Vad fan väntar jag på!? Jag måste börja träna. Jag måste kirra jobb. Jag måste tvätta mina kläder, jag måste städa, jag måste plugga allt jag kan nu under lovet och jag måste bli helt nöjd med mitt liv! Imorgon bitti kliver jag upp tidigt och då ska jag FAN träna också! Du min blogg är mitt vittne. Jag ska sluta med skitsaker som att småäta, spontanköpa godis och bara vara onyttig! Jag ÄR inte värd det.

Jag ska sluta grina och verkligen ta tag i mitt liv.

Ja fan det ska jag!

Efter att ha kommit hem från en resa där man fått miljoner nya intryck och tankar och ideér och syn på saker... Ja då mår man. Det eggade mig, peppade mig, gjorde mig sugen på att bli känd! August Strindberg fick i sextiotreårspresent ett fackeltåg på elvatusen pers. Jag tänkte bräcka det! Vår kära Strindberg är så otroligt speciell eftersom han är en av de kända konstnärer/författare som blev otroligt uppskattad under sin levnadstid. Shakespeare och alla andra (kan inte namn men det finns fler i alla fall) som är i historieböckerna idag blev inte kända förns de dog. Jag vill hamna i historieböckerna fast jag vill leva tillräckligt länge för att läsa dem. Typiskt va? Always wanting what you can't have.

Hur som helst är mitt konstnärliga författar/kreativa humör tillbaka! Nu är jag redo att skriva mitt mästerverk för tillfället. Men tänk helt seriöst. Tänk om det manus jag håller på med nu blir succè. Tänk om jag lever till att bli åttiofyra år med ett bagage på tvåhundryrtiosex egna pjäser och tvåhundra uppsättningar där jag varit skådespelare. Då skulle de korta skitmanus jag har skrivit so far bli lästa av konstkritiker och spelade av den tidens kända skådespelare. Varför inte egentligen? Alla säger med övertygelse att "jag kommer inte få cancer, det händer inte mig" men inte en jävel säger med övertygelse "jag kommer att bli känd och framgångsrik och älskad av alla." Chansen/risken är väl ungefär lika stor? Eller egentligen finns det väl fler cancersjuka än kända älskade-av-alla-kändisar.

Hur känner man på sig att man ska bli stor? Man blir tyngre... Ha ha. Nä men seriöst, visste Strindberg och Harry Martionsson och Shakespeare och Samuel Beckett om att deras pjäser skulle spelas av framtidens största skådisar? Tänkte de lika mycket på pjäserna som vi gör eller var det bara art by accident? Hur kan vi veta och vill vi veta?

Själv säger jag med övertygelse att jag ska bli den bästa jävla skådespelaren i världen. Jag ska skriva de bästa pjäserna som världen skådat som ska spelas av varenda generation av Skarsgårdarna. Jag ska ha en egen sektion i en historiebok. Jag ska ha en egen bok skriven av någon fantast. Jag ska fan ha en egen jävla film som handlar om mitt liv!