Jag tänkte nyss på varför jag älskar teater. Det låter tönt men vafan, jag skriver det på en blogg. Hur som helst så har jag kommit fram till att mitt liv inte är spännande nog. Det händer aldrig något speciellt. Jag har en alldeles för normal vardag. Jag ska inte klaga, jag menar jag har de bästa kompisarna och är nöjd med mig själv och så men… Jag är inte direkt Spiderman. Hemsk jämförelse men jag har nyss kollat färdigt på hela tecknade serien av Spiderman och har väl blivit lite inspirerad. Att kolla på serien fick mig att tänka tillbaka på ”de gamla goda” tiderna då man var liten och överdrivet pigg på en lördag morgon. Då man fantiserade hejdlöst om att man var en superhjälte, eller superskurk. Jag fantiserade om att vara riktigt speciell.

Det är det som är det otroliga med teater. Där får man spela en karaktär som har en historia värd att berätta. En historia som är så gripande att folk väljer att sitta ner i lugn och ro och få historien berättad för sig. Publiken har inte fastnat med en egenkär pratglad person i bilen som tycker sig ha otroligt intressanta historier att berätta. Nej. Publiken har själv valt att ta sig tid och få höra, och se, en historia som jag berättar för dem. Jag blir en del av något viktigt. Den där stunden på scenen är den tid jag lever för, eftersom mitt liv aldrig kommer att lika intressant. Kanske det är för att den tiden på scenen är så kort jämfört med livet. Som den fina jämförelsen vi snackade om på vägen hem från Stockholm: får man ligga mycket så blir det mindre värt än om man får ligga mer sällan. Om livet vore intressant hela tiden skulle man tappa intresset.

Jag vill fortfarande tro att jag väntar på mitt liv. Innan jag blev arton väntade jag på att bli arton. I alla fall den sista månaden. Då skulle mina pengaproblem försvinna för jag skulle ha ett jobb. Jag skulle vara färdig med skolarbete och jag skulle ut på krogen och träffa en fin flicka på en gång. Tji fick jag. Istället märkte jag att ingenting fixar sig själv och att fulla flickor på krogen är absolut ingenting att ha. Inte för att jag har tagit mig tid att prata med någon. Jag är bara otroligt insvept i att döma folk efter första intrycket. En av mina sämre sidor skulle jag säga.

Hur som helst är jag fortfarande singel, har mycket att göra och alldeles för lite pengar. Jag väntar bara på att få spela teater. Jag väntar på att bra saker ska hända mig utan att jag gör ett skit. Vad fan väntar jag på!? Jag måste börja träna. Jag måste kirra jobb. Jag måste tvätta mina kläder, jag måste städa, jag måste plugga allt jag kan nu under lovet och jag måste bli helt nöjd med mitt liv! Imorgon bitti kliver jag upp tidigt och då ska jag FAN träna också! Du min blogg är mitt vittne. Jag ska sluta med skitsaker som att småäta, spontanköpa godis och bara vara onyttig! Jag ÄR inte värd det.

Jag ska sluta grina och verkligen ta tag i mitt liv.

Ja fan det ska jag!

Efter att ha kommit hem från en resa där man fått miljoner nya intryck och tankar och ideér och syn på saker... Ja då mår man. Det eggade mig, peppade mig, gjorde mig sugen på att bli känd! August Strindberg fick i sextiotreårspresent ett fackeltåg på elvatusen pers. Jag tänkte bräcka det! Vår kära Strindberg är så otroligt speciell eftersom han är en av de kända konstnärer/författare som blev otroligt uppskattad under sin levnadstid. Shakespeare och alla andra (kan inte namn men det finns fler i alla fall) som är i historieböckerna idag blev inte kända förns de dog. Jag vill hamna i historieböckerna fast jag vill leva tillräckligt länge för att läsa dem. Typiskt va? Always wanting what you can't have.

Hur som helst är mitt konstnärliga författar/kreativa humör tillbaka! Nu är jag redo att skriva mitt mästerverk för tillfället. Men tänk helt seriöst. Tänk om det manus jag håller på med nu blir succè. Tänk om jag lever till att bli åttiofyra år med ett bagage på tvåhundryrtiosex egna pjäser och tvåhundra uppsättningar där jag varit skådespelare. Då skulle de korta skitmanus jag har skrivit so far bli lästa av konstkritiker och spelade av den tidens kända skådespelare. Varför inte egentligen? Alla säger med övertygelse att "jag kommer inte få cancer, det händer inte mig" men inte en jävel säger med övertygelse "jag kommer att bli känd och framgångsrik och älskad av alla." Chansen/risken är väl ungefär lika stor? Eller egentligen finns det väl fler cancersjuka än kända älskade-av-alla-kändisar.

Hur känner man på sig att man ska bli stor? Man blir tyngre... Ha ha. Nä men seriöst, visste Strindberg och Harry Martionsson och Shakespeare och Samuel Beckett om att deras pjäser skulle spelas av framtidens största skådisar? Tänkte de lika mycket på pjäserna som vi gör eller var det bara art by accident? Hur kan vi veta och vill vi veta?

Själv säger jag med övertygelse att jag ska bli den bästa jävla skådespelaren i världen. Jag ska skriva de bästa pjäserna som världen skådat som ska spelas av varenda generation av Skarsgårdarna. Jag ska ha en egen sektion i en historiebok. Jag ska ha en egen bok skriven av någon fantast. Jag ska fan ha en egen jävla film som handlar om mitt liv!

”Vi verka leva på samma planet men knappast i samma världar”

En perfekt skriven låtrad som sammanfattar livet vi lever i.

Vi möter nya personer varje dag vare sig vi vill eller inte. Nu menar jag självklart inte att vi träffar, skakar hand och bli vän med nya personer varje dag utan vi ser nya personligheter varje dag och får nya intryck hela tiden. Spela ingen roll om du som sagt presenterar dig till en ny person eller om du ser någon på bussen eller fan på TV:n. Även om du är hemma utan tv så ser du din familj eller dig själv som en ny person. Jag vill tro att vi alla utvecklas för varje dag. Igår kanske jag såg ett par i min ålder som grälade och känner idag att relationer bara är skit medan jag imorgon ser ett gammalt gift par som håller hand vilket gör att jag blir en drömmande romantiker.

Även de personer vi känner ändras, eller så ändras vår uppfattning av dessa personer. För tio år sen var jag beroende av mina föräldrar (fan jag frågade till och med om jag fick gå på toa) medan jag idag kan känna att vi lever i olika världar. Efter att ha arbetat med en uppgift där jag diskuterar vad humor är ser jag detta ännu klarare. 1967 sa Margaretha Krook ”ta dig i brasan” vilket var det hemskaste hemska man kunde säga på den tiden. Idag säger jag till mina vänner att dra åt helvete varannan kvart. Jag hotar att bränna ner bussen då den är försenad eller för tidig. Betyder detta verkligen som de vuxna säger att ungdomen är våldsam och djävulens barn? Eller blir vi helt enkelt mindre censurerade? Vad är censur idag i Sverige? Jag menar bland den vanliga folkmassan, inte bland de homofobiska prästerna som tycker homosex är hemskt. Till och med skämt om cancer börjar försvinna ur censurradarn. Nu är det mer att allt olagligt så som väldtäckt, pedofileri och incest är tabu att skämta om. Det får en att undra om vart vi är om fyrtio år.

Själv tar jag och går några år tillbaka och kollar på tecknade Spiderman och säger bara: TA DIG I BRASAN!