Jag tänkte nyss på varför jag älskar teater. Det låter tönt men vafan, jag skriver det på en blogg. Hur som helst så har jag kommit fram till att mitt liv inte är spännande nog. Det händer aldrig något speciellt. Jag har en alldeles för normal vardag. Jag ska inte klaga, jag menar jag har de bästa kompisarna och är nöjd med mig själv och så men… Jag är inte direkt Spiderman. Hemsk jämförelse men jag har nyss kollat färdigt på hela tecknade serien av Spiderman och har väl blivit lite inspirerad. Att kolla på serien fick mig att tänka tillbaka på ”de gamla goda” tiderna då man var liten och överdrivet pigg på en lördag morgon. Då man fantiserade hejdlöst om att man var en superhjälte, eller superskurk. Jag fantiserade om att vara riktigt speciell.

Det är det som är det otroliga med teater. Där får man spela en karaktär som har en historia värd att berätta. En historia som är så gripande att folk väljer att sitta ner i lugn och ro och få historien berättad för sig. Publiken har inte fastnat med en egenkär pratglad person i bilen som tycker sig ha otroligt intressanta historier att berätta. Nej. Publiken har själv valt att ta sig tid och få höra, och se, en historia som jag berättar för dem. Jag blir en del av något viktigt. Den där stunden på scenen är den tid jag lever för, eftersom mitt liv aldrig kommer att lika intressant. Kanske det är för att den tiden på scenen är så kort jämfört med livet. Som den fina jämförelsen vi snackade om på vägen hem från Stockholm: får man ligga mycket så blir det mindre värt än om man får ligga mer sällan. Om livet vore intressant hela tiden skulle man tappa intresset.

Jag vill fortfarande tro att jag väntar på mitt liv. Innan jag blev arton väntade jag på att bli arton. I alla fall den sista månaden. Då skulle mina pengaproblem försvinna för jag skulle ha ett jobb. Jag skulle vara färdig med skolarbete och jag skulle ut på krogen och träffa en fin flicka på en gång. Tji fick jag. Istället märkte jag att ingenting fixar sig själv och att fulla flickor på krogen är absolut ingenting att ha. Inte för att jag har tagit mig tid att prata med någon. Jag är bara otroligt insvept i att döma folk efter första intrycket. En av mina sämre sidor skulle jag säga.

Hur som helst är jag fortfarande singel, har mycket att göra och alldeles för lite pengar. Jag väntar bara på att få spela teater. Jag väntar på att bra saker ska hända mig utan att jag gör ett skit. Vad fan väntar jag på!? Jag måste börja träna. Jag måste kirra jobb. Jag måste tvätta mina kläder, jag måste städa, jag måste plugga allt jag kan nu under lovet och jag måste bli helt nöjd med mitt liv! Imorgon bitti kliver jag upp tidigt och då ska jag FAN träna också! Du min blogg är mitt vittne. Jag ska sluta med skitsaker som att småäta, spontanköpa godis och bara vara onyttig! Jag ÄR inte värd det.

Jag ska sluta grina och verkligen ta tag i mitt liv.

Ja fan det ska jag!