Cats har en otroligt bra låt som heter Memories. Det kan nog vara världens finaste låt i världen. Låten sjungs av en katt som är utstött för att hon är så ful och gammal. En katt försöker att gå fram och ta i henne men blir tillbaka dragen av en annan. Hon sjunger om minnen från den gamla goda tiden då hon var lycklig. Att låta minnena leva igen. Hon vill leva i sitt minne. Jag känner lite tvärtom.

Jag kom på här om dagen att jag har förträngt mestadels av min högstadietid. Den var hemsk! Jag säger inte att jag hade det hemskast i världen men nog fan mådde jag dåligt varenda dag. Mina minnen kom tillbaka när jag var på en högstadieskola för att hålla i en klass i en lektion. Då märkte jag att högstadiet inte bara var jobbigt för mig. Det är bara jobbigt. Ärlighet är ett ord man bara hör på film och känslor var ett tecken på svaghet. Ungarna blev förolämpade om och om igen och de vägrade visa att de tog åt sig. Och de som förolämpade skrattade eller log hånfullt. Och det värsta var att de som blivit förolämpade gjorde samma sak mot någon annan.

Behandla andra som du själv blir behandlad.

Det är just det där flinet eller skrattet som tar på en. Det är inte att man vill förneka någon annan lycka utan det handlar om att man inte vara en underhållning. Jag vill inte vara ett avsnitt av Americas Funniest Videos där man skrattar åt andras olycka. Jag vill vara en person. Inte vilken person som helst heller utan jag vill vara mig själv och bestämma när jag ska vara rolig. Är det för mycket begärt?

Visserligen må jag ha förträngt det mesta av min jobbiga del av mitt liv men det är ändå den delen som har gjort mig till den jag är. Jag har blivit stark. Eller starkare i alla fall. Jag har lärt mig förstå hur människor fungerar. För tro det eller ej men jag var vän med de som skrattade åt mig. Jag fick ta del av deras drömmar när de berättade vad de vill med sina liv. De litade på mig och tackade mig med skratt. Men där lärde jag mig när folk ljuger, när folk tar på sig en mask. Jag lärde även känna mig själv och skillnaden mellan mitt ansikte och min mask. För nog fan hade jag en mask. Många masker. Hade den likgiltiga masken, den arga masken då det var nog, den glada masken som inte var så hållbar i längden. Och värst av allt hade jag även den skrattande masken. Så jag fick lära mig varför man skrattar och hur man ska undvika konstant skratt. För man kunde aldrig undvika skratt helt, ett tag kanske men inte länge.

Livet utan en mask existerade inte. Jag råkade ha sönder min mask en dag och den dagen kommer jag aldrig glömma hur jag än försöker. Det var då jag lärde mig se skillnaden. Då fick jag se mitt ansikte. Då var jag medveten om hur jag tog på min mask varje morgon och hur jag tog av den när jag var ensam. Då erkände för folk om min mask. Men den gången då min mask gick sönder var hemsk. Har aldrig känt mig så patetisk, så sårbar så lättåtkomlig. Skrattarna fick ju se mitt ansikte! De fick veta vem jag var!

Men det var nog lika bra för annars skulle jag nog vara som dem idag. Jag kanske inte skulle få av min mask.

Misstag gör vi allihopa. Men vad är ett misstag? Jag har märkt att jag har är otroligt bra på att göra bort mig. Och med det menar jag att det finns tillfällen då jag verkligen beter mig som en idiot. Verkligen… Men nu för tiden får jag bara en eller två dagar av lite ångest. Så fort jag tänker ”asså vafan gjorde jag egentligen?” så viftar jag bara bort den tanken och tänker att det är ingenting jag kan göra åt saken. Och det är ju sant. Men nästa gång jag är lite tokig så har jag ju mitt bagage med idiotiska saker som borde säga ”nej Thomas, fy! Tänk på vad som hände sist.” Så jag undrar om jag är så bra på att förneka så jag faktiskt glömmer eller om jag bara är en född idiot?

Nej egentligen ska jag sluta hacka på mig själv! Jag tror jag älskar mig för mycket för att bli självdestruktiv. Jag läste en jättefin facebookbeskrivning som löd ”ångra inget som har fått dig att le.” Och vem fan ler mer än en idiot? Säger tur att jag har bra vänner som faktiskt orkar med min idioti. Jag har ju inte sårat någon direkt, bara skämt ut mig lite. Oj vad jobbigt det var att skriva om det. Ha! Som sagt, tur att man har vänner. Man förtjänar att bli retad ett tag, I would have done the same. Men faktiskt. Hellre att ens vänner säger det direkt till en att man vart en idiot istället för att prata om det bakom ryggen på en. Det blir helt plötsligt mer sant om man pratar bakom ryggen på någon. Nu fick jag ett ämne att skriva om!

Varför tror vi mindre på förolämpningar som vi får kastade i ansiktet istället för de folk inte säger till oss. Ett exempel: om någon som jag inte riktigt tycker om frågar mig vad jag tycker om honom/henne och jag faktiskt svarar ärligt så är oddsen att svaret bara skrattas bort. Om denna person istället fick höra att jag säger samma ska till en vän så skulle det tas mycket hårdare. Är det för att vi är rädda för ärlighet eller? Jag personligen skulle bli mycket besviken om jag hör ”han var så jävla jobbig” istället för ”fan vad du var jobbig.” Samma innebörd men sagt till olika personer. Nej, ärlighet uppskattas. Vad det än är. Då vet man i alla fall vart man har sina vänner. Jag tror faktiskt att alla uppskattar ärlighet. Men man är lite rädd för det. Det är ju bara nära vänner som kan vara helt ärliga mot varandra. Mer ärlig än vad folk brukar vara i förhållanden.

Misstag gör en ärlig. Att erkänna att man har gjort ett misstag är att vara ärlig mot sig själv. Betyder det att om man förnekar sitt misstag att man är oärlig. Mot sig själv till och med? Då är det illa. Man får väl helt enkelt leva med sina misstag.

Man lär sig av sina misstag säger man. Man känner igen dem när man gör dem igen.

Fighten mellan det goda och den onda är ett ämne som är ständigt återkommande och ständigt intressant. Det är intressant därför att det är som rymden: oändlig så vitt vi vet. Men vilka vinner? Det goda eller det onda? I filmer, sagor, spel, tidningar, serier, i allt påhittat så vinner alltid det goda. Eller i värsta fall så blir det goda martyr men det ser jag ändå som en vinst. Visst vi vet allihopa att sagor och filmer är påhittade men de är ju påhittade av människor som lever i den verkliga världen. Alltså måste det finnas någon sanning i det hela. Men min fråga är då om det goda verkligen vinner?

Jag vill ta ett förhållande som exempel. Tycker om att jämför livet med förhållanden då det är något vi alla kan känna igen oss i. Om inte från vårt eget liv så känner vi igen det från någon vän eller en film. Tycker om film… Anyway! Ett förhållande. Två personer. Två personer som har överöst varandra med kärlek under en lång period. Ord och fraser som verkar oändligt fina har yttrats: ”jag har aldrig mått så bra som när jag är med dig”, ”du är det finaste jag vet”, ”jag älskar dig”, ”jag vet inte vad jag skulle göra utan dig” osv. Detta är sant. Personerna säger detta med mer känsla än vad de kan åstadkomma. De kommer på nya fraser och ord för att uttrycka den kärlek de känner. På riktigt. Låt oss säga att de överöser varandra med dessa fina ord i ett år. Nej. Låt oss vara realistiska men ändå positiva. Ett halvår. Jag pratar alltså varje dag, kanske inte de första två månaderna, men månader med dessa kärleksord. Detta vill jag se som något gott. Man blir glad av att höra ”jag älskar dig” och man blir glad av att säga det och mena det. Ni fattar. Detta är gott. 

Efter detta kärleksfulla halvår säger en av personerna, eller båda, ”jag hatar dig, jag vill aldrig mer se dig”. Spelar ingen roll om meningen kommer ur ett alkoholpåverkat, ett morgonsurt, fan ett påtänd tillfälle. Det spelar ingen roll vilket humör personen som yttrar dessa ord är då. Poängen är att de två sekunder som det tar att säga denna fras kan rasera de sex månader av kärleksförklaringar. Detta vill jag se som något ont. Ingen vill höra ”jag hatar dig” och än mindre ”jag vill aldrig mer se dig”. Man blir ledsen, nedstämd och besviken. När dessa ord har yttrats förstörs en tillit. En tillit som har tagit ett halvår att bygga upp. Ibland kommer aldrig tilliten tillbaka.

Varför?

Varför väljer vi att tro på det onda istället för det goda? Jag tänkte om det handlar om upprepning. Om man hör ”jag älskar dig” för mycket så försvinner betydelsen kanske. Som om man åker en karusell för mycket så försvinner spänningen. Men mobbning då? Om en person får höra ”du är värdelös” femtio gånger per dag så blir meningen endast mer och mer sann för mobboffret. Varför försvinner inte betydelsen för det onda utan för det goda?

I Star Wars är det en klockren svart-och-vitt historia. Det finns the Dark Side och the Good Side. Jag tror inte ens att the Good Side ens blir kallat med namn men det viktiga är att man ser skillnaden. Skillnaden vilka som är goda och vilka som är onda. I en av dessa underbara filmer så ställs frågan om the Dark Side är starkare än the Good Side. Svaret på frågan är ”inte starkare, men lättare att använda”.

Är det lättare att vara ond? Det vill jag inte tro. Man har gjort undersökningar för att undersöka människan naturliga ondska där många personer har gått otroligt långt. Vi varje dag ser vi krig, rån, våldtäkter, mord, styckmord… Folk är onda. Men sen ser vi en tioåring som räddar sin äldre bror från att drunkna. Hur folk tar hand om varandra innan de alla ska dö. Vi ser rädda barnen, röda korset, Frälsningsarmén. Gahndi.

   Ser ni skillnaden? Jag kan vara specifik på den goda sidan medan den onda sidan blir kategoriserad. Det sker mer ondska än godhet. I första ögonkastet alltså. Jag kan satsa allt jag värdesätter på att det finns minst lika mycket godhet som ondska.

 Så är det lättare att vara ond? Nej. Men jag tror vi lättare tar åt oss av ondska.

Men fortfarande: varför? Varför tar vi lättare åt oss av ondska då vi vet vad som är bra?