Vad är perfektion? Hur ser något ut när det är perfekt? Hur kan något vara helt perfekt och felfritt?

Jag kollade på min tatuering idag och märkte att ena ögat var ojämt. Det var osymmetriskt jämfört med det andra ögat och det såg inte så snyggt ut. Men det har lite charm i sig. Detta säger jag dels för att jag tycker så och dels för att jag måste kunna leva med ett ojämt öga på min arm livet ut. För var är perfekt? Hur kan något vara snyggt om det är perfekt? Är inte perfekt Gud?

Jag tror att perfektion är något som vi vill men aldrig kan uppnå. Som lycka. Lycka är ett ord som definierar glädje, salighet… Lycka är något väldigt vackert som är svårt att nå upp till. Eller nä förresten. Nog fan kan man känna lycka! Men perfekt lycka däremot! Det är en annan sak.  För då man känner något perfekt hur kan man då leva vidare med ett halvdant liv.

Perfekt är ett ord vi använder men inget vi kan känna. Som död. Visst man kan känna kroppen dö då organen slutar fungera och så men man kan inte känna känslan då man är död. Du kan inte uppleva döden på samma sätt man inte kan uppleva perfektion. Där har vi en bättre liknelse. Där har vi också en motpol. Eller är det en motpol? Eller är man perfekt när man är död? Då kan man absolut inte göra något fel i alla fall. Nej fy vad emo-deprimerande det blev nu!

Min poäng är att perfektion är inget man kan uppleva utan endast sträva efter. Det är som att leva utan vilja. En maskin utan funktion. Vem var det som sa det? ”Det finns två tragedier i livet, den ena är att inte få det man önskar sig och den andra är att få det”. Oscar Wilde var det. Jag tror att det andra tragedin som är den värsta. Vad gör man utan ett mål.

Så där har jag min förklaring ifall någon kommenterar att min tatuering inte är perfekt!

Inget kan vara perfekt.

Nu är det gjort alltså!

Tatuerad för livet. Nu har jag bläck i mitt skinn som visar ett mönster på min hud. Ett mönster av svarta linjer som aldrig kommer att gå bort.

Om jag inte ångrar mig  och har pengar och tar bort det med laser…

Men det har jag tänkt undvika. Nu har jag faktiskt nått en milstolpe i mitt liv. Ett mål är uppnått. Undrar hur många som är kvar? Vilket som är jag otroligt nöjd och glad och STOLT! Nu är det verkligen på riktigt. Nu är jag faktiskt, enligt lag, vuxen. Jag är straffmyndig, underhållsskyldig, mogen på papper. Nu är nästa milstolpe egen lägenhet. Att flytta. Fatta vad vuxen jag kommer att vara då!

Nej nu är verkligen allt som väntar mig ansvar och räkningar och att verkligen ta tag i livet. Nu gäller det att verkligen ta ansvar för mina handlingar. Jag har länge vetat detta och försökt hålla mig till det, även när jag varit riktigt liten, men jag har alltid haft ett skyddsnät att falla tillbaka på om jag inte velat eller orkat. Nu börjar livet. Eller ja inte än egentligen. När jag, av vana, inte kallar mitt barndomshem för ”hem” så är jag vuxen på riktigt. Det är lite läskigt. Tänk att om ett år så bor jag inte hos mina föräldrar. Om ett år bor jag i en lägenhet som jag betalar själv. Om ett år gör jag säkert något jag nu inte kan tänka mig. Eller visserligen. För ett år sen visste jag att jag skulle vara tatuerad nu. För ett år sen visste jag att jag skulle ha vart i Budapest med syrran för några veckor sen. För ett år sedan visste jag att om ett år kommer jag vänta på att ta studenten. Fast jag hade nog räknat med ett jobb…

Anyways! Jag är glad. Ett mål är uppnått och det blev bättre än jag trodde. Jag ritade en egen tatuering när jag egentligen ville lägga ansvaret på någon annan. Nu gjorde jag ett helt eget val och valde exakt vad som skulle ristas in i min kropp väl medveten om konsekvenserna. En tatuering är ingen leksak (även om jag är som ett barn som leker med sina nya presenter man fick igår på julafton), det är ingenting man får bli less på. Det får inte vara roligt i en vecka och sen kan man glömma bort det. En tatuering är ett livsbeslutande val. Speciellt för mig som riskerar otroligt mycket för min skådespelarkarriär då jag nu har dödat många scener där jag ska använda linne eller ingen tröja alls. Visst har jag tänkt på att sminka över tatueringen på additions och föreställningar men jag vet ärligt talat inte hur det ser ut. Det var en risk och en chansning.

Det var ett skämt.

Att berätta ett skämt är en risk och en chansning. En chans att någon skrattar och man blir uppskattad med en risk att känna sig utanför om ingen skrattar då du tror att ingen uppskattar dig.  

Mig uppskattar alla i alla fall. True story! Jag menar hey! Jag har en tatuering