Det har varit mycket prat om förhållanden nu på sistone. Folk blir nykära hit och dit eller tar sitt förhållande till nästa steg. Mina singelvänner börjar ta slut. För en månad sen skulle jag bli skitless på allt och bara vilja ligga med allt som rörde sig eller stod still för länge. Jag vet inte om jag har blivit van men jag har inge sånt behov längre. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte saknar någon att vakna bredvid och bara vara med. Men för att vara ärlig så har jag inte haft ett riktigt bra förhållande heller. Jag har aldrig varit med någon som verkligen förstår mig och som jag kan ha haft som stöttepelare. Jag har endast varit stöttepelare åt några jävla veklingar. Man får hata sina ex, det är det de är till för. Nä jag har verkligen bara tagit hand om och lärt mig förstå dem. Och ingen god gärning går ostraffat.

Måste ta ett nytt stycke där jag ska klaga lite. Av de två personer jag har varit ihop med har jag inte fått något riktigt bra intryck av ett förhållande. Jag har totalmissat det där med att umgås. Idag, efter lite förhållandesnack med några flickor som vet vad de talar om, fick jag uppenbarelsen ”shit man kan ju ta en fika också”. Ett förhållande handlar tydligen mer om sex och svartsjuka. Man ska tydligen inte stänga in sig på ett rum och endast pratar om hur mycket man tycker om varandra. Sen hörde jag något rykte om att man kan gå på fest eller umgås med andra människor utan att någon börjar grina. Det är det sistnämnda som jag har väldigt svårt att tro på.

Jag vill tro att jag har varit spontan och gått på bio när Hon känt sig nere eller bara tagit en promenad istället för att ligga i sängen och tjocka. Nog fan har jag väl gjort det men jag missa den jävla simpla detaljen att ta en fika! Hur simpelt som helst ju! ”Nu har vi tråkigt, jamen då går vi och fikar!” Fan, när jag tänker tillbaka så gjorde vi ju det. Visserligen var inte något av mina förhållanden några som skulle hålla. Tack och lov.

Ne fan förhållanden är jävligt komplicerade. Det gäller inte bara att hitta en som tycker om en. Man måste tycka om tillbaka, man måste få kontakt med familjen (vilket jag är kass på!), man måste kunna prata, förstå varandra, ha samma humor, bli less och förlåta. Man måste sakna personen, acceptera personen, bli accepterad, klara av den andres kompisar och det absolut viktigaste är att man måste klicka. Man måste känna det där klicket som hörs jävligt tydligt då man efter ett bråk kommer på ”vad i helvete blev jag så sur över?”. Jag har känt något liknande. Det var inte ett klick för jag kämpade aldrig för att ha kvar Henne. Det kanske var en knäpp? För nog fan har jag känt kärlek. Nog fan har jag bara tittat på Henne och tänkt det där jävla Ä-ordet som är så otroligt viktigt trotts att det endast är två stavelser. Och det är det där knäppet som har berättat att jag älskar Henne mest efter ett bråk. Trotts att älska tydligen är ett starkt ord så vill jag använda det.

Äh! Det kanske inte var älska. Det kanske bara var att jag träffat en flicka som tyckte om mig speciellt mycket och eftersom det är så sällsynt och träffa en sådan människa så ville jag ha kvar Henne. Själviskt, javisst men tro det eller ej så är man ju bara människa. Det är den där mänskliga flockdjursinstinkten som säger att man inte ska vara ensam. Det är just den instinkten som har försvunnit under denna månad. Det var denna tråd jag ville komma in på i början av texten men jag älskar sidospår.

Jag är nöjd med mitt singelliv! Jag är, och kommer aldrig att vara, någon Barney som har one-night-stand natt efter natt! Även om man ibland vill vara den killen så är det inte jag. Jag vet att jag kommer att träffa någon underbar flicka som jag aldrig vill släppa men till dess tänker jag inte leta som någon jävla narr. Jag tror inte på ödet men jag tror att det finns någon för alla.

Vad jag menar som är bra med mitt singelliv är att jag slipper allt vad förhållanden innebär. Visserligen har jag nu fått en annan bild på förhållanden men det handlar ändå så mycket om att bry sig om en speciell person. Förväntningar och besvikelser och bråk. Visst fan är det underbart mysigt med det där puttinuttiga myset som gör att man försover sig med flit och är uppe alldeles för sent på kvällarna. Det är underbart! Men jag hatar det. Det går inte ihop. Vad som gjorde mig allergisk mot gull var att jag har varit en sån person som älskat att gullat och gjort det med hela mitt hjärta.

Jag var ihop med en flicka som jag verkligen älskade! Min tidigare insikt på förhållanden bestod av bråk och pinsamma missförstånd. Men här träffade jag en flicka som jag verkligen kunde ligga bredvid hela natten och bara prata eller fan bara titta på henne! Fy fan vad jag litade på den flickan, och redan då hade jag svårt att lita på folk. Hon var också så där puttinuttig och gullig men det finaste hon någonsin gjort vara att skriva en dikt till mig. Hon hade jättesvårt att kalla mig pojkvän och gjorde det inte gärna men i denna dikt avslutade hon med meningen ”min älskade pojkvän”. Visst fan låter det töntigt men det var det finaste jag någonsin läst. Att hon, i sitt stressade liv, hade suttit sig ner och ansträngt sig (verkligen ansträngt sig) att skriva en sån där fin dikt i det enda syfte att göra mig glad. Att visa hur mycket hon älskade mig! Tre dagar senare var hon otrogen…

   Hon sa att hon bara hånglade med en kille, två dagar i rad, men jag kände den flickan jävligt väl och mina gissningar sa att hon hade legat med tjockisen. Plus att jag var dum nog att kolla hennes sms när hon var på toa… Som sagt, bara människa.

Där förstördes min syn på förhållanden. Och min stolthet dog när jag blev ihop med henne igen.

Men jag säger att man aldrig ska ångra något som har lett till någon form av lycka. Fan man ska aldrig ångra något, punkt! ”Man lär sig av sina misstag, man känner igen dem när man gör dem igen”.

Jag vet att om jag skulle hamna i ett förhållande nu skulle jag inte klara av det puttinuttiga. Jag skulle inte klara av att höra ”jag älskar dig” och jag skulle ha jävligt svårt att yttra orden själv! Men dit måste man komma i ett förhållande! Det är därför det är skönt att slippa ett förhållande. Jag kommer säkert att ändra mig då jag till slut hamnar i skiten igen, men vafan! Det är då och nu är nu.

Då är jag Thomas, den perfekta pojkvännen men nu är jag jävligt nöjd med Thomas, den optimistiska realisten.

Tänk att jag aldrig har berättat den här historien (så här detaljerat i alla fall) och nu lägger jag ut den på nätet. Inte för att någon läser den här skiten men ändå. Finns en ironi. Jag är inte den som pratar mycket om mig själv men jag vill ändå bli hörd. Därför lägger jag ut detta där alla kan läsa så jag kan låtsas att mina historier fascinerar någon i alla fall.

Idag känner jag för att avsluta med något fint:

Jag har en tröja som jag köpte för jag verkligen fastnade för texten. Jag kan den inte utantill men den beskriver min optimism så otroligt bra. Den säger ”what goes up must come down” och refererar till att om man kastar upp en sten i luften så spelar det ingen roll hur högt upp den flyger, så kommer den ändå att falla. Texten avslutar med ett exempel att om man planterar ett frö så kommer det att växa sig stort och mycket starkar än en sten.

”What goes down must come up”